måndag 25 januari 2010

Metro 2033

Idag hade jag upprop och föreläsning på den nya utbildningen. Återigen lyckas jag med att göra ett fenomenalt första-intryck. Inte nog med att jag somnade två gånger under föreläsningen, mitt under själva uppropet började det squirta en massa blod från mitt ringfinger (nageltrång). Jag tänkte "jag skyndar mig till toaletten och hämtar papper" men jag tror att jag skyndade mig för mycket för på toaletten fick jag plötsligt näsblod. Nåväl, det är väl lika bra att genast outta sin klumpighet och sociala awkwardness. Jag har ju i alla fall skägg.

Det var inte vad jag tänkt skriva om egentligen. Jag tänkte bryta min snygga, nästan, text-fria trend på bloggen med att sammanställa en topp 10 över citat ur Metro 2033 - den sista tillflykten som jag läste ut i natt. Tillsammans med Sprängaren och några musikvetenskapsböcker är Metro 2033 förmodligen den sämsta bok jag någonsin har läst. Och ändå får författaren Dmitri Gluchovskij vara med i program som Kobra och vara djup. Nu: alldeles för mycket text för en blogg.


10. "God afton", hälsade mannen som funnit Artiom. [...] "Nu är det väl ändå dags att vi presenterar oss för varandra. Jag har ett vanligt namn, ungefär som namnen du brukar höra här i livet. Det är för långt och säger ingenting om mig, men eftersom jag är den sista inkarnationen av Djingis Khan, så kan du kalla mig Khan. Det är kortare."
"Djingis Khan?" Artiom såg skeptiskt på främlingen. Han trodde inte på återfödelse, men ändå var han nog mest förvånad över att mannen påstått sig vara just den sista inkarnationen.
"Min vän!" utbrast Khan sårat.


9. Delad plats: "Du..." Artiom tvekade. Han liksom smakade på ordet, det kändes både konstigt och ovant att dua en sådan typ./"Raketer...", upprepade förkunnaren långsamt, som om han först måste smaka på ordet.

8. Artiom och Melnik kommer till Smolenskaja och Artiom reagerar förvånat över något som man kan säga summerar hela boken.

"Det syntes knappt till några kvinnor och männen som de mötte var beväpnade".

7. "Bakom Danilas bakåtlutande huvud dök ett spetsigt öra upp, sedan ett stort grönt öga, som tindrade i ljuset från den döende lampan. Långsamt, nästan blygt, tittade bibliotekarien fram bakom den döende brahmanen, och blicken sökte Artioms. Inte vända sig bort. Se på honom, se honom i ögonen, rakt in i pupillerna... De var avlånga, som hos ett djur. Och vilken besynnerlig känsla att i dessa kusliga, omöjliga ögon uppfatta en gnutta förnuft!
På nära håll liknade bibliotekarien inte en gorilla, inte ens en apa. Nosen hade päls, käften med långa huggtänder gick nästan ända bak till öronen och ögonen var så stora att rovdjuret inte liknade något annat som Artiom hade sett, vare sig levande eller på bild.


6. "Vilka råttor? Vad svamlar du om?" sa Melnik irriterat. "Varför skulle det finnas råttor här? De har ju ätit upp dem för länge sedan"."
"Vem då?" undrade Artiom.
"Vem tror du? Bibliotekarierna förstås", förklarade Danila.
"Är de djur eller människor?"
"Inga djur i alla fall."
[...]
"Håll klaffen!" fräste Melnik. "Vet du inte att bibliotekarierna inte tål oväsen? Det gör dem helt vansinniga".


5. "En. Två. Främlingar", sa någon över Artiom.
"Bra skott. Hals, axel", svarade en annan.
"Ja, bra. Som Stora masken vill".
[...]
"Förlamningsnål, inte giftnål. Varför?
"Chefen befaller det. Förkunnaren befaller det. Som Stora masken vill. Köttet håller bättre."
"Du klok. Du och förkunnaren. Förkunnaren lär oss."
"Ja."
"En, två fiender kommer. Luktar krut, eld. Dålig fiende. Hur hittar de hit?"
"Vet inte. Chefen och Vartan förhör. Du och jag fångar. Bra, Stora masken glad. Du och jag får belöning."
"Hur mycket? Stövlar? Jacka?"
"Mycket. Jacka - nej. Stövlar - nej."
"Jag ung. Fångar fiender. Bra. Mycket. Be-lö-ning... Jag glad."
"Bra dag. Vartan hittar nytt barn. Jag, du, fångar fiender. Stora masken glad, människor sjunger. Fest."
"Fest! Jag glad. Dansa? Vodka? Jag dansar med Natasja."
"Chefen och Natasja dansar. Du - nej."
"Jag ung, stark. Chefen många år. Natasja ung. Jag fångar fiender, modig, bra. Jag och Natasja dansar"


4. "Vet ni vad som försiggår här i tunneln?"
"Det är det ingen som vet, inte ens jag", svarade Khan motvilligt. "Ja, det finns saker som är förborgade även för mig. Det enda jag kan säga är att detta är en avgrund. När jag samtalar med mig själv, kallar jag platsen ett svart hål... Du har väl aldrig sett stjärnorna? Jaså, en gång, säger du? Och vet du något om universum? Då har du kanske hört talas om att en döende stjärna kan förvandlas till ett svart hål när den slocknar? På grund av sin egen gravitation börjar den sluka sig själv, från ytan drar den in materia mot sitt eget centrum och på så vis blir den allt mindre, men också allt tätare och tyngre. Och ju tätare desto större är gravitationen. Processen är oåterkallerlig och ger näring till sig själv: med ökande gravitation sugs en allt större mängd materia in allt snabbare mot den döende stjärnans hjärta. Efter ett tag blir kraften så stor att stjärnan börjar dra till sig sina grannar, all materia inom dess verkningsradie och till slut även ljusvågorna. Med sin kolossala kraft slukar den ljuset från andra solar, och rymden runtomkring blir död och svart - ingenting som hamnar under dess inflytande kan någonsin bryta sig loss. Detta är en mörkrets stjärtna, en svart sol, som enbart sprider kyla och mörker omkring sig."
"Men vad har det med tunneln att göra?" undrade Artiom till sist när de gått tysta i några minuter.
"Som du vet är jag synsk [...]"
<---- helt ny information.

3. Artiom träffar andra etniciteter.

En varelse stod böjd över honom, inte olik en människa, men så ovanlig att han kom att tänka på Khans teori om själavandring och förgängliga kroppar. Varelsens hud var blekgul, det syntes till och med i ljuset från ficklampan, och istället för ögon hade den smala springor, som om en bildhuggare hade täljt ett ansikte av trä, men bara skissat ögonen och sedan glömt att fullborda dem. Ansiktet var runt, med höga kindknotor. Artiom hade aldrig sett något liknande.

Den tredje var en riktig rese, vars ansikte Artiom först inte kunde urskilja ordentligt, men sedan trillade han nästan ner på spåret av fasa: mannens hud var mycket mörk, och först efter en närmare titt lugnade han ser sig igen - det var inte en av de svarta, hyn var helt annorlunda och ansiktet helt normalt, mänskligt, det var bara läpparna som var lite tjockare, och näsan var platt som på en boxare.


2. "Vem är ni?" dristade Artiom att fråga till slut.
"Vem jag är? Det vet du redan. En jägare."
"Men vad betyder det - en jägare? Vad arbetar ni med? Jagar ni?"
"Hur ska jag förklara... Vet du hur människokroppen är uppbygd? Den består av miljoner pyttesmå celler. Vissa överför elektriska impulser, andra lagrar information och tar upp näring och syre... Men allihop, även de viktigaste av dem, skulle dö inom loppet av en dag, hela organismen skulle duka under, om det inte fanns celler som skötte immunförsvaret. De kallas makrofager. De arbetar metodiskt och konstant, som klockor, metronomer. Så fort ett virus kommer in i kroppen spårar de upp det, var det än gömmer sig, och" - Hunter drog pekfingret över halsen - "likviderar det".
"Med vad har det med ert yrke att göra?"
"Föreställ dig att metron är den där kroppen. En komplex organism som består av fyrtiotusen celler. Jag är makrofagen. En jägare. Det är mitt yrke. Varje fara som är tillräckligt allvarligt för att hota hela organismen måste likvideras. Det är mitt arbete."


1. Självklar vinnare blir denna briljanta meningskonstruktion:

Också han fick kalla kårar vid blotta tanken på de svarta, även om han försökte dölja det. Han var inte det minsta rädd för människor, varken för banditer, anarkistiska mördare eller Röda arméns krigare. Men alla slags odöda väckte hans avsky, och inte för att de fyllde honom med skräck, men att tänka på dem utan att drabbas av oro, vilket han kunde när han tänkte på faror som utgick från människor, det gick helt enkelt inte.

fredag 22 januari 2010

Björn och Benny: Två gubbar med flyt

Baserat på Basses inlägg, som jag inte kunde låta bli att rita.

Nu när jag har varit så aktuell och ritat ABBA och proggare så ska jag ge mig iväg och vara 2010 och se Avatar i 3D. Crapfest! Överväger att ta med mig blåbröd som tilltugg.

torsdag 21 januari 2010

måndag 18 januari 2010

Djuphavsmarulkens samlevnadsblogg

Ursprungligen ett relationsråd till Hanna. Och det är det väl fortfarande.

tisdag 12 januari 2010

Förklaring

Jag känner att en förklaring till den senaste uppdateringen är på sin plats: nattlig hybris och feber.

Tack Anna och Ella för stöd!

Lol-tailed tits













Mänskliga knähundar