söndag 24 augusti 2008

Vad är mycket svårt?: Drömmen

Besättningen på skeppet av modell pampig Tysklandsfärja var spårlöst försvunnen. Kvar var jag, mitt mindre och aningen ansiktslösa sällskap och drygt tusen andra människor som också var fullkomligt odugliga inom sjöfart. Skeppet meddelande på HAL-vis att vi skulle driva omkring med strömmarna på Atlanten i tjugo år innan någon överhuvudtaget ens kunde upptäcka oss. Havet är inte bara djupt, det är också väldigt, väldigt brett. Vi samlades inne i en biosalong, folk var upprörda och andades genom näsorna. Barn skrek och föräldrar hyssjade halvhjärtat åt dem. Någon försökte, ytterst överraskande, ge sig på en av mina vänner med en golfklubba och jag sprang emellan för att mota slaget. Golfklubban studsade av mig, for upp med fördubblad kraft och slog huvudet av anfallaren. Det rullade runt på golvet i takt med havets rörelser för att till sluts wobbla in sig i ett hörn. Alla på båten hade sett mig och kollektivt och undermedvetet hade samtliga bestämt sig för att jag begått ett mord, därtill ett makabert sådant framför ögonen på såväl gamla som lättpåverkade barn och det rimligaste antagandet var att jag borde lynchas. Förmodligen kölhalas. Jag började springa runt i långa korridorer med smala teakdörrar och försökte lösa problemet. "Hur gömmer man sig i tjugo år på en båt fullastad med tusentals andra människor som alla är ute efter att döda en?". Det var ett svårlöst problem. I efterhand insåg jag att frågan inte ens skulle kunna vara ställd i Jeopardy men jag mättade magen med ett "Vad är mycket svårt?" till svars ändå.

Sedan, klyschigt nog, vaknade jag, klappade på en sovande Muftak tills jag blev lugn, somnade om och möttes av en svart och tom dröm. Gömstället? Det saknade hur som helst teak. Det var fruktansvärt tråkigt att gömma sig, ensam och utanför det brun-orangea, blommiga täcket.

Inga kommentarer: