Jag gör det bättre själv

Imorgon har jag opponering. Det är ovanligt nervöst den här gången. Nåväl, det är bara att härda ut för efteråt firar jag med att åka till Öland med mina Det.

Äkta gäddjacka

Idag frågade en av mina kursare mig om jag trodde att hennes skinnjacka var av äkta skinn.
Jag kände på den och sa "Ja jo, det är äkta gäddskinn".
"Va?! Nähä! Gör man skinn av gäddor? Jag trodde det var av kor typ."
"Ja, i andra länder är det så, men vi har ju inte så många kor i Sverige längre."
"Hmm, nä."
"Om du tar handen så här, då kan du känna var fjällen har suttit förut."
"Alltså, jag vet inte om jag känner något."
"Nä, man måste liksom veta hur en gädda känns för att förstå."
"Jo, så är det nog."

Att vara Balloonfighter

Om studielån

Metro 2033

Idag hade jag upprop och föreläsning på den nya utbildningen. Återigen lyckas jag med att göra ett fenomenalt första-intryck. Inte nog med att jag somnade två gånger under föreläsningen, mitt under själva uppropet började det squirta en massa blod från mitt ringfinger (nageltrång). Jag tänkte "jag skyndar mig till toaletten och hämtar papper" men jag tror att jag skyndade mig för mycket för på toaletten fick jag plötsligt näsblod. Nåväl, det är väl lika bra att genast outta sin klumpighet och sociala awkwardness. Jag har ju i alla fall skägg.

Det var inte vad jag tänkt skriva om egentligen. Jag tänkte bryta min snygga, nästan, text-fria trend på bloggen med att sammanställa en topp 10 över citat ur Metro 2033 - den sista tillflykten som jag läste ut i natt. Tillsammans med Sprängaren och några musikvetenskapsböcker är Metro 2033 förmodligen den sämsta bok jag någonsin har läst. Och ändå får författaren Dmitri Gluchovskij vara med i program som Kobra och vara djup. Nu: alldeles för mycket text för en blogg.


10. "God afton", hälsade mannen som funnit Artiom. [...] "Nu är det väl ändå dags att vi presenterar oss för varandra. Jag har ett vanligt namn, ungefär som namnen du brukar höra här i livet. Det är för långt och säger ingenting om mig, men eftersom jag är den sista inkarnationen av Djingis Khan, så kan du kalla mig Khan. Det är kortare."
"Djingis Khan?" Artiom såg skeptiskt på främlingen. Han trodde inte på återfödelse, men ändå var han nog mest förvånad över att mannen påstått sig vara just den sista inkarnationen.
"Min vän!" utbrast Khan sårat.

9. Delad plats: "Du..." Artiom tvekade. Han liksom smakade på ordet, det kändes både konstigt och ovant att dua en sådan typ./"Raketer...", upprepade förkunnaren långsamt, som om han först måste smaka på ordet.

8. Artiom och Melnik kommer till Smolenskaja och Artiom reagerar förvånat över något som man kan säga summerar hela boken.

"Det syntes knappt till några kvinnor och männen som de mötte var beväpnade".

7. "Bakom Danilas bakåtlutande huvud dök ett spetsigt öra upp, sedan ett stort grönt öga, som tindrade i ljuset från den döende lampan. Långsamt, nästan blygt, tittade bibliotekarien fram bakom den döende brahmanen, och blicken sökte Artioms. Inte vända sig bort. Se på honom, se honom i ögonen, rakt in i pupillerna... De var avlånga, som hos ett djur. Och vilken besynnerlig känsla att i dessa kusliga, omöjliga ögon uppfatta en gnutta förnuft!
På nära håll liknade bibliotekarien inte en gorilla, inte ens en apa. Nosen hade päls, käften med långa huggtänder gick nästan ända bak till öronen och ögonen var så stora att rovdjuret inte liknade något annat som Artiom hade sett, vare sig levande eller på bild.

6. "Vilka råttor? Vad svamlar du om?" sa Melnik irriterat. "Varför skulle det finnas råttor här? De har ju ätit upp dem för länge sedan"."
"Vem då?" undrade Artiom.
"Vem tror du? Bibliotekarierna förstås", förklarade Danila.
"Är de djur eller människor?"
"Inga djur i alla fall."
[...]
"Håll klaffen!" fräste Melnik. "Vet du inte att bibliotekarierna inte tål oväsen? Det gör dem helt vansinniga".

5. "En. Två. Främlingar", sa någon över Artiom.
"Bra skott. Hals, axel", svarade en annan.
"Ja, bra. Som Stora masken vill".
[...]
"Förlamningsnål, inte giftnål. Varför?
"Chefen befaller det. Förkunnaren befaller det. Som Stora masken vill. Köttet håller bättre."
"Du klok. Du och förkunnaren. Förkunnaren lär oss."
"Ja."
"En, två fiender kommer. Luktar krut, eld. Dålig fiende. Hur hittar de hit?"
"Vet inte. Chefen och Vartan förhör. Du och jag fångar. Bra, Stora masken glad. Du och jag får belöning."
"Hur mycket? Stövlar? Jacka?"
"Mycket. Jacka - nej. Stövlar - nej."
"Jag ung. Fångar fiender. Bra. Mycket. Be-lö-ning... Jag glad."
"Bra dag. Vartan hittar nytt barn. Jag, du, fångar fiender. Stora masken glad, människor sjunger. Fest."
"Fest! Jag glad. Dansa? Vodka? Jag dansar med Natasja."
"Chefen och Natasja dansar. Du - nej."
"Jag ung, stark. Chefen många år. Natasja ung. Jag fångar fiender, modig, bra. Jag och Natasja dansar"

4. "Vet ni vad som försiggår här i tunneln?"
"Det är det ingen som vet, inte ens jag", svarade Khan motvilligt. "Ja, det finns saker som är förborgade även för mig. Det enda jag kan säga är att detta är en avgrund. När jag samtalar med mig själv, kallar jag platsen ett svart hål... Du har väl aldrig sett stjärnorna? Jaså, en gång, säger du? Och vet du något om universum? Då har du kanske hört talas om att en döende stjärna kan förvandlas till ett svart hål när den slocknar? På grund av sin egen gravitation börjar den sluka sig själv, från ytan drar den in materia mot sitt eget centrum och på så vis blir den allt mindre, men också allt tätare och tyngre. Och ju tätare desto större är gravitationen. Processen är oåterkallerlig och ger näring till sig själv: med ökande gravitation sugs en allt större mängd materia in allt snabbare mot den döende stjärnans hjärta. Efter ett tag blir kraften så stor att stjärnan börjar dra till sig sina grannar, all materia inom dess verkningsradie och till slut även ljusvågorna. Med sin kolossala kraft slukar den ljuset från andra solar, och rymden runtomkring blir död och svart - ingenting som hamnar under dess inflytande kan någonsin bryta sig loss. Detta är en mörkrets stjärtna, en svart sol, som enbart sprider kyla och mörker omkring sig."
"Men vad har det med tunneln att göra?" undrade Artiom till sist när de gått tysta i några minuter.
"Som du vet är jag synsk [...]" <---- helt ny information.

3. Artiom träffar andra etniciteter.

En varelse stod böjd över honom, inte olik en människa, men så ovanlig att han kom att tänka på Khans teori om själavandring och förgängliga kroppar. Varelsens hud var blekgul, det syntes till och med i ljuset från ficklampan, och istället för ögon hade den smala springor, som om en bildhuggare hade täljt ett ansikte av trä, men bara skissat ögonen och sedan glömt att fullborda dem. Ansiktet var runt, med höga kindknotor. Artiom hade aldrig sett något liknande.

Den tredje var en riktig rese, vars ansikte Artiom först inte kunde urskilja ordentligt, men sedan trillade han nästan ner på spåret av fasa: mannens hud var mycket mörk, och först efter en närmare titt lugnade han ser sig igen - det var inte en av de svarta, hyn var helt annorlunda och ansiktet helt normalt, mänskligt, det var bara läpparna som var lite tjockare, och näsan var platt som på en boxare.

2. "Vem är ni?" dristade Artiom att fråga till slut.
"Vem jag är? Det vet du redan. En jägare."
"Men vad betyder det - en jägare? Vad arbetar ni med? Jagar ni?"
"Hur ska jag förklara... Vet du hur människokroppen är uppbygd? Den består av miljoner pyttesmå celler. Vissa överför elektriska impulser, andra lagrar information och tar upp näring och syre... Men allihop, även de viktigaste av dem, skulle dö inom loppet av en dag, hela organismen skulle duka under, om det inte fanns celler som skötte immunförsvaret. De kallas makrofager. De arbetar metodiskt och konstant, som klockor, metronomer. Så fort ett virus kommer in i kroppen spårar de upp det, var det än gömmer sig, och" - Hunter drog pekfingret över halsen - "likviderar det".
"Med vad har det med ert yrke att göra?"
"Föreställ dig att metron är den där kroppen. En komplex organism som består av fyrtiotusen celler. Jag är makrofagen. En jägare. Det är mitt yrke. Varje fara som är tillräckligt allvarligt för att hota hela organismen måste likvideras. Det är mitt arbete."

1. Självklar vinnare blir denna briljanta meningskonstruktion:

Också han fick kalla kårar vid blotta tanken på de svarta, även om han försökte dölja det. Han var inte det minsta rädd för människor, varken för banditer, anarkistiska mördare eller Röda arméns krigare. Men alla slags odöda väckte hans avsky, och inte för att de fyllde honom med skräck, men att tänka på dem utan att drabbas av oro, vilket han kunde när han tänkte på faror som utgick från människor, det gick helt enkelt inte.

Vänner med fjäll

Några svenska fiskarter: Dyngprins, flata, havsmus, håkärring, judepiga, klykskrabb, knorrhane, liten sjökock, matfar, plösmun, slemfisk, snorgärs, snorpäls, stjärta, trubbstjärtat långebarn.

Det är bra att fiskekologikursen till viss mån kan stilla mitt tramsbegär nu när jag inte har tid över till så mycket annat än studier.

Rickard Rens är så jävla lame

Aftonbladet-artikel om studiemedlet.

Han tar ut fullt bidrag och lån, och får ut cirka 7600 kronor i månaden från CSN. Men det räcker inte långt.
– Jag skulle gärna flytta till Uppsala, men jag i dag har jag inte råd. 350 kronor extra ändrar ingenting, säger Rickard som bor kvar hemma hos sina föräldrar.

– Det är maten som man snålar på, så det är känns bra att man har råd att äta ordentligt, säger han.

För att dryga ut kassan på sommarmånaderna jobbar han extra i glasskiosk. De pengarna försvinner snabbt i väg på nöjen, eftersom inget studiemedel betalas ut under sommaren.

Jag kan ju inte veta säkert men något säger mig att skattebetalarna, däribland jag, inte vill stå för Rickard Rens sommarnöjen. Det är svårt att tycka synd om oansvariga studenter när man själv alltid har pengar kvar av studiemedlet när månaden är slut. Och hur lyckas man göra av med 7600 i månaden om man bor hemma?

Oj oj, studentföraktet.

En jämförande studie av begreppet autenticitet

Postmodern

Akademiker droppar postmodern lika ofta som Nipsey Hu$$le rappar nigga i sina texter.

Föreläsningsångest

Lärdomstaden Lund

Den lilla makt man har

Musikproduktion 30 poäng, Lunds Universitet: Sämsta kursen ever. Undvik.

Varför existerar andra människor?

Häromdagen, på föreläsningen, såg vi en film i vilken Simon Rattle pratade pretentiöst och pedofil-intresserat (om ni såg hans minspel skulle ni förstå) om Debussy, Schönberg och någon till. Simon Rattle är britt och pratade således engelska (kymriska, gäliska, iriska och så vidare är inte särskilt vanliga). Föreläsaren och några studenter med honom ansåg att vi borde ha subtitles (inte undertext). I menyerna fanns det en del olika undertextval men inte de eftertraktade svenska eller engelska. Genast utbröt någon slags primatstämning i salen och folk började att roffa åt sig de olika språken för att göra sig lustiga.

- Alltså, kan vi inte ha det på spanska?!
- Hahahah, nä men allvarligt. Ta kinesiska.
- Hahaha, så sjukt kul.
- Tyska!!!
[Kollektivt skratt]
- Nä, ni får klara er utan subtitles.
- .... italienska.
- Hahahahaha.

Notoriskt genomgicks alla möjliga språkval. Alla var också lika roliga. Jag kanske framstår som väldigt träig, mossig eller olarvig (jag försökte för humorns skull pressa in så många referenser som möjligt till naturen här) men jag är väldigt förvånad över hur folk som uppenbarligen är äldre än 14 fortfarande skrattar sig halvt fördärvade åt hur udda språkval det finns på DVD.

Ahh, Lunds Universitet. Där frodas och formas verkligen vår framtida intelligentia.

Flora & Fauna

Idag var vi Orkanenbiblioteket och tittade på filmer som jag beställt från Statens Ljud- och Bildarkiv. Mina filmer skulle röra Hötorgskravallerna 1965 men jag möttes av en ganska blandad kompott. Vi såg ett reportage om höstens kvinnomode (det är mycket chict med beiga fyrkanter mellan nyckelben och axel och trekantiga hattar från Dior), några filmer utan ljud som kan ha handlat om vad som helst (förmodligen politik) men också en tio minuter lång film om djurlivet på en svensk sommaräng. Det var fina bilder i sepiatoner på en räv som sprang över en blommande äng och kraftiga inzoomningar på humlor som äter nektar. Det kanske inte riktigt var det mest matnyttiga med tanke på att min uppsats handlar om ungdomars musikvanor och uppror mot föräldrarna i en jämförelse mellan 60-talets mods och idag men ändå. Någonstans inom mig väcktes en lust att helt ändra riktning på uppsatsen och skriva om humlor istället.

Risken är förstås att de filmer om humlor som jag beställt från SLBA skulle vissa sig innehålla bilder från Hötorgskravallerna eller samhällsprogrammet Fokus inslag om mods och gatubråk.

Hur som helst, det var ett fint uppdrag och Orkanens atrium påminner mig om interiörer ur Mirror's Edge.

Jag är så trött på den akademiska världen

Det tog min handledare 5 veckor att svara på mina mail och komma upp med "ska vi bestämma en tid då vi kan ses?". Vi bestämde onsdag klockan 12, his place. Jag kom dit men ingen handledare. Jag väntade en timme innan jag helt gav upp och stack hem igen.

Jag avskyr verkligen att frånsäga mig ansvar och säga saker som "det är min pappa som orsakat det där", "mina lärare svarar inte så jag får inte poäng för kurser som jag klarat av" etc men jag tror inte att jag har något alternativ i det här fallet, liksom en del andra. Jag tar gärna skammen så länge jag kan stå för att jag har orsakat den själv.

Musikvetenskapen i Lund är undermålig på många sätt. Deras totala brist på respekt för eleverna är väl den största av dessa. Hur svårt är det att svara på mail eller i telefon? Varför tar ingen inom institutionen på sig att ordna upp de poäng som eleverna saknar för att vissa av deras lärare (numera pensionerade sådana) inte vet hur man kollar mail eller svarar i telefon? Det är ett ständigt bekymmer med arbeten som faktiskt är inlämnade men som aldrig blir betygssatta. Varför är det ingen som tar ansvar på institutionen och säger "skicka dina grejer till mig så ordnar vi det" utan fortsätter att hänvisa till pensionerade, möjligen vid det här laget avlidna, lärare.

Jag har totalt fått ett boktips av min handledare. Jag har skrivit nästan 50 sidor på egen hand, utan någon klar riktning men jag kände att jag inte kunde vänta på hjälp utan fick ta tag i det så gott jag kunnat men nu sitter jag fast. Det är ett gnälligt inlägg men tro fan att jag blir bitter när jag måste lägga ut 2 timmar och 80 kronor på att ta mig till Lund för att träffa en handledare som inte ens dyker upp på bestämd tid och som inte en enda gång under föregående termin har kunnat träffas för att diskutera min uppsats riktning och innehåll. Jag hade tidigare lite dåligt samvete för att jag försökt få tag på min handledare och verkat tjatig men när Basse berättade att lärarna faktiskt får mer betalt för att vara handledare åt någon försvann det dåliga samvetet illa kvickt.

Och vad händer när jag väl lämnar in ett färdigt material? Kommer det ens att läsas? Måste jag mail- och och telefontjata återigen för att få något betyg på den?

Nu ska jag gå och ringa en annan lärare angående saknade kurspoäng från vårterminen 2008. Jag har skickat upprepade mail sedan november, jag har ringt både hem- och mobiltelefon men inte kommit fram och jag har försökt gå omvägen via personer på institutionen som borde ha ansvar för att de poäng man faktiskt tagit har kommit in. Jag gissar att det kommer att tuta upptaget idag igen.

Jag anar en viss bitterhet

Imorgon är det upprop och återgång till studierna. Det har också gått nästan 5 veckor sedan jag mailade min handledare på kandidatkursen första gången för att få hjälp. Sedan dess har jag mailat kursens alla lärare minst 3 gånger var för att få feedback och hjälp med riktningen innan jag var tvungen att lämna tillbaka hälften av de böcker som jag har behövt för min uppsats. Jag har fortfarande inte fått något svar och förmodligen får jag problem med CSN eftersom ingen av mina lärare (ej heller de två andra som jag väntar på poäng ifrån) kan öppna sina mail-konton eller skicka in betyg så att jag inte får ett ekonomiskt helvete.

Fuck-up

Jag brukar höra talas om lärare som svarar på mail. Det är för mig något av en utopi. Jag har suttit fast med mitt kandidatarbete i cirka två veckor nu och mailat samtliga lärare för att få lite handledning (jag har hittills på mina 46 skrivna sidor fått ett boktips, that's all) men dagarna går utan att man får svar. Jag vet inte om det här är något som är specifikt för Lunds Universitet eller om det möjligtvis är Institutionen för konst- och musikvetenskap det är fel på. Jag vet inte heller när arbetet ska vara klart men jag känner en konstant stress över att dagarna bara rinner iväg utan att jag får skrivit någonting mer överhuvudtaget (minimumgränsen är 50 sidor). Jag antar att det ansvarsfulla vore att korrekturläsa, ändra på formuleringar och så vidare tills dess att jag eventuellt får ett kort svar tillbaka efter 4-5 veckors väntan men det är något väldigt osexigt över det. Jag vill ta mig framåt, inte blicka bakåt för att jag sitter fast när jag borde få handledning.

Jag känner mig som en oansvarig fuck-up-student. Det stämmer bara delvis. Jag vet inte riktigt vad som krävs av mig. Borde jag leta upp mina lärares adresser på Eniro, betala närmre 80 kronor (Tack Skånetrafiken för att ni höjt priserna) för att ta mig till Lund och sedan knacka på hemma hos dem? Något säger mig att ingen av de inblandade skulle uppskatta ett sådant tilltag.

The new sexual economy of the cyborg

Jag är orolig och känner mig dålig. Studietexterna går mig en bra bit över huvudet emellanåt. Speciellt den här delen, ur slutsatsen i en artikel som jag ska referera imorgon:

The boundary war that Haraway observes in the new sexual economy of the cyborg is also at work in the new cyborg creative economies, a war in which the boundary between the assimilable voice and unassimilable voice object constitutes a primary territory for battle.

Är Haraway medveten om att cyborgs inte finns på riktigt? Varför är det intressant att diskutera deras sexuella ekonomi? Det är mycket man inte förstår här men så kan jag inte heller min Lacan, Foucault, Attali eller Kittler som det verkar förutsättas att man ska.

Hur som helst, vid 16-tiden imorgon är det över. Oavsett hur det har gått så är det över. På fredag köper jag ukulele och stalkar vandraren för det är ESF i Malmö och det är hippies överallt. På lördagkväll spelar Friedrich Schützer bland annat Prokofjev på Grand Hotel i Lund (det är Kulturnatten) och när jag vaknar på söndag är det bara för att åka tåg till mitt bästa Smörpaland och förvandlas till en gräddig bakelse med utandningsförmåga. Piiooo, kommer det att låta. Bara piiooo och inget görhgh.

Näringspyramiden

Studierna har börjat igen. Längst ned på samhällsrankingen, föreslog Dvärgen. Tvärtom, min vän, bedyrade jag. Misströsta icke, ty vi är högst upp på näringskedjan - vi är lejon med kärnvapen, trål och spetskompetens.

Bach, familj, Curtis

Den här bilden får symbolisera att Musikvetenskapsstudierna påbörjats igen. En av våra föreläsare i Musikteori är så fruktansvärt tråkig att det är omöjligt att överhuvudtaget ta in något han säger och det resulterar oftast i att jag flippar ut och börjar rita frenetiskt i mitt block vilket å andra sidan fick mig att börja teckna mer regelbundet men också gav mig underkänt i Metoder & Teorier.

Jag åker hem till föräldrarna idag vilket alltid medför en viss risk för neuros men visst, någonstans ska man ju få sådana också. Jag är inte särskilt lättpåverkad men när dampig mor och dampig lillasyster springer runt en i cirklar, jagade av pudlar och katter och min andra lillasyster kommer med sin bebis blir tempot minst sagt upptrissat.

Jag kan inte sluta att lyssna på Curtis Mayfield idag. Bara så ni vet.