Man saknar inte båset förrän kon står i det och tror att den är nåt

Jag har gått/suttit/simmat/legat rätt länge och övervägt att lägga ner den här blöggen av ett par olika anledningar. Igår hade jag slutligen bestämt mig för att faktiskt göra det också, men det dröjde inte länge innan jag började att känna en viss ånger. Och trotsighet. Mest trotsighet. Man ska inte ge upp bara för att folk är dåliga, man ska köra på dem i 160 km/h, sen vända tillbaka och köra över dem gång på gång tills de.... tills de... hm... övertygas om ens storhet? Det var en utmärkt liknelse. Jag ångrar den inte.

Vi får se hur det blir helt enkelt. Förmodligen kan jag inte hålla mig från att utsätta mig för det hemska som det faktiskt innebär att lägga upp bilder för allmän beskådan. Men jag ska muttra ilsket medan jag gör det. Det är ett löfte.

Kan man muttra glatt förresten? Det är en fråga.

Allt som är vackert med denna värld i en och samma bild

Stormen gav mig en present i form av en ledig dag, så jag tänker tillbringa den åttonde februari 2011 med att dagdrömma om skägg och kakapos (den utrotningshotade fågelarten på bilden ovan), spela Deadly premonition, lyssna på Hans-Joachim Roedelius och rita. *happy little hairy man*

Babian

Jag befinner mig fortfarande i någon slags stresskoma när det kommer till trams-med-penna-verksamheten men det kan ju ändå vara värt att nämna att jag är med i det senaste numret av Babian.

Ni hittar hela numret gratis online här. Sprid, sprid!

Äkta gäddjacka

Idag frågade en av mina kursare mig om jag trodde att hennes skinnjacka var av äkta skinn.
Jag kände på den och sa "Ja jo, det är äkta gäddskinn".
"Va?! Nähä! Gör man skinn av gäddor? Jag trodde det var av kor typ."
"Ja, i andra länder är det så, men vi har ju inte så många kor i Sverige längre."
"Hmm, nä."
"Om du tar handen så här, då kan du känna var fjällen har suttit förut."
"Alltså, jag vet inte om jag känner något."
"Nä, man måste liksom veta hur en gädda känns för att förstå."
"Jo, så är det nog."

Reinkarnerad exakt som Per Gessle

• Min tes är att det var tuffare tider förr för drömmaré.
• Jag blöder näsblod.
• Jag hittade jorduggla häromdagen.
• Jag fick hem Joanna Newsoms nya trippel-CD Have one on me idag.
• 2010 är redan ett mycket bättre musikår än 2009 var. Det betyder bland annat att jag inte alls är för gammal för musik.
• Alexander brukade säga att det var efter 26 som det börjar gå utför och man tappar minnet.
  
• Jag drar till Dalarna - Sveriges Venedig!
• Hejdå!
  

Eftermiddagssolen

Den sken så ljust att jag varken kunde plugga eller sitta vid datorn, så jag somnade.

Retrospektiv/Prospektiv

obs! jättegammal bild. obs!

Idag kollade jag genom mina trams-mappar och upptäckte till min stora förvåning att det faktiskt ligger åtminstone 350 tecknade bilder i dem. Det finns förstås också fler som aldrig hamnat i datorn överhuvudtaget och sånt som jag har varit för lat för att slutföra/påbörja.

Många av mina personliga favoriter är väldigt gamla och ser rent ut sagt för jävliga ut, eftersom jag tidigare höll pennan mellan skinkorna (gumpskivorna) när jag ritade. Tips: det är nästan skrämmande att kolla på de äldsta inläggen på blöggen! En vacker dag när jag har tusen björnars styrka ska jag inleda Det episka projektet att rita om det gamla och sätta ihop på något vis. Jag tror att det vore värt.

Metro 2033

Idag hade jag upprop och föreläsning på den nya utbildningen. Återigen lyckas jag med att göra ett fenomenalt första-intryck. Inte nog med att jag somnade två gånger under föreläsningen, mitt under själva uppropet började det squirta en massa blod från mitt ringfinger (nageltrång). Jag tänkte "jag skyndar mig till toaletten och hämtar papper" men jag tror att jag skyndade mig för mycket för på toaletten fick jag plötsligt näsblod. Nåväl, det är väl lika bra att genast outta sin klumpighet och sociala awkwardness. Jag har ju i alla fall skägg.

Det var inte vad jag tänkt skriva om egentligen. Jag tänkte bryta min snygga, nästan, text-fria trend på bloggen med att sammanställa en topp 10 över citat ur Metro 2033 - den sista tillflykten som jag läste ut i natt. Tillsammans med Sprängaren och några musikvetenskapsböcker är Metro 2033 förmodligen den sämsta bok jag någonsin har läst. Och ändå får författaren Dmitri Gluchovskij vara med i program som Kobra och vara djup. Nu: alldeles för mycket text för en blogg.


10. "God afton", hälsade mannen som funnit Artiom. [...] "Nu är det väl ändå dags att vi presenterar oss för varandra. Jag har ett vanligt namn, ungefär som namnen du brukar höra här i livet. Det är för långt och säger ingenting om mig, men eftersom jag är den sista inkarnationen av Djingis Khan, så kan du kalla mig Khan. Det är kortare."
"Djingis Khan?" Artiom såg skeptiskt på främlingen. Han trodde inte på återfödelse, men ändå var han nog mest förvånad över att mannen påstått sig vara just den sista inkarnationen.
"Min vän!" utbrast Khan sårat.

9. Delad plats: "Du..." Artiom tvekade. Han liksom smakade på ordet, det kändes både konstigt och ovant att dua en sådan typ./"Raketer...", upprepade förkunnaren långsamt, som om han först måste smaka på ordet.

8. Artiom och Melnik kommer till Smolenskaja och Artiom reagerar förvånat över något som man kan säga summerar hela boken.

"Det syntes knappt till några kvinnor och männen som de mötte var beväpnade".

7. "Bakom Danilas bakåtlutande huvud dök ett spetsigt öra upp, sedan ett stort grönt öga, som tindrade i ljuset från den döende lampan. Långsamt, nästan blygt, tittade bibliotekarien fram bakom den döende brahmanen, och blicken sökte Artioms. Inte vända sig bort. Se på honom, se honom i ögonen, rakt in i pupillerna... De var avlånga, som hos ett djur. Och vilken besynnerlig känsla att i dessa kusliga, omöjliga ögon uppfatta en gnutta förnuft!
På nära håll liknade bibliotekarien inte en gorilla, inte ens en apa. Nosen hade päls, käften med långa huggtänder gick nästan ända bak till öronen och ögonen var så stora att rovdjuret inte liknade något annat som Artiom hade sett, vare sig levande eller på bild.

6. "Vilka råttor? Vad svamlar du om?" sa Melnik irriterat. "Varför skulle det finnas råttor här? De har ju ätit upp dem för länge sedan"."
"Vem då?" undrade Artiom.
"Vem tror du? Bibliotekarierna förstås", förklarade Danila.
"Är de djur eller människor?"
"Inga djur i alla fall."
[...]
"Håll klaffen!" fräste Melnik. "Vet du inte att bibliotekarierna inte tål oväsen? Det gör dem helt vansinniga".

5. "En. Två. Främlingar", sa någon över Artiom.
"Bra skott. Hals, axel", svarade en annan.
"Ja, bra. Som Stora masken vill".
[...]
"Förlamningsnål, inte giftnål. Varför?
"Chefen befaller det. Förkunnaren befaller det. Som Stora masken vill. Köttet håller bättre."
"Du klok. Du och förkunnaren. Förkunnaren lär oss."
"Ja."
"En, två fiender kommer. Luktar krut, eld. Dålig fiende. Hur hittar de hit?"
"Vet inte. Chefen och Vartan förhör. Du och jag fångar. Bra, Stora masken glad. Du och jag får belöning."
"Hur mycket? Stövlar? Jacka?"
"Mycket. Jacka - nej. Stövlar - nej."
"Jag ung. Fångar fiender. Bra. Mycket. Be-lö-ning... Jag glad."
"Bra dag. Vartan hittar nytt barn. Jag, du, fångar fiender. Stora masken glad, människor sjunger. Fest."
"Fest! Jag glad. Dansa? Vodka? Jag dansar med Natasja."
"Chefen och Natasja dansar. Du - nej."
"Jag ung, stark. Chefen många år. Natasja ung. Jag fångar fiender, modig, bra. Jag och Natasja dansar"

4. "Vet ni vad som försiggår här i tunneln?"
"Det är det ingen som vet, inte ens jag", svarade Khan motvilligt. "Ja, det finns saker som är förborgade även för mig. Det enda jag kan säga är att detta är en avgrund. När jag samtalar med mig själv, kallar jag platsen ett svart hål... Du har väl aldrig sett stjärnorna? Jaså, en gång, säger du? Och vet du något om universum? Då har du kanske hört talas om att en döende stjärna kan förvandlas till ett svart hål när den slocknar? På grund av sin egen gravitation börjar den sluka sig själv, från ytan drar den in materia mot sitt eget centrum och på så vis blir den allt mindre, men också allt tätare och tyngre. Och ju tätare desto större är gravitationen. Processen är oåterkallerlig och ger näring till sig själv: med ökande gravitation sugs en allt större mängd materia in allt snabbare mot den döende stjärnans hjärta. Efter ett tag blir kraften så stor att stjärnan börjar dra till sig sina grannar, all materia inom dess verkningsradie och till slut även ljusvågorna. Med sin kolossala kraft slukar den ljuset från andra solar, och rymden runtomkring blir död och svart - ingenting som hamnar under dess inflytande kan någonsin bryta sig loss. Detta är en mörkrets stjärtna, en svart sol, som enbart sprider kyla och mörker omkring sig."
"Men vad har det med tunneln att göra?" undrade Artiom till sist när de gått tysta i några minuter.
"Som du vet är jag synsk [...]" <---- helt ny information.

3. Artiom träffar andra etniciteter.

En varelse stod böjd över honom, inte olik en människa, men så ovanlig att han kom att tänka på Khans teori om själavandring och förgängliga kroppar. Varelsens hud var blekgul, det syntes till och med i ljuset från ficklampan, och istället för ögon hade den smala springor, som om en bildhuggare hade täljt ett ansikte av trä, men bara skissat ögonen och sedan glömt att fullborda dem. Ansiktet var runt, med höga kindknotor. Artiom hade aldrig sett något liknande.

Den tredje var en riktig rese, vars ansikte Artiom först inte kunde urskilja ordentligt, men sedan trillade han nästan ner på spåret av fasa: mannens hud var mycket mörk, och först efter en närmare titt lugnade han ser sig igen - det var inte en av de svarta, hyn var helt annorlunda och ansiktet helt normalt, mänskligt, det var bara läpparna som var lite tjockare, och näsan var platt som på en boxare.

2. "Vem är ni?" dristade Artiom att fråga till slut.
"Vem jag är? Det vet du redan. En jägare."
"Men vad betyder det - en jägare? Vad arbetar ni med? Jagar ni?"
"Hur ska jag förklara... Vet du hur människokroppen är uppbygd? Den består av miljoner pyttesmå celler. Vissa överför elektriska impulser, andra lagrar information och tar upp näring och syre... Men allihop, även de viktigaste av dem, skulle dö inom loppet av en dag, hela organismen skulle duka under, om det inte fanns celler som skötte immunförsvaret. De kallas makrofager. De arbetar metodiskt och konstant, som klockor, metronomer. Så fort ett virus kommer in i kroppen spårar de upp det, var det än gömmer sig, och" - Hunter drog pekfingret över halsen - "likviderar det".
"Med vad har det med ert yrke att göra?"
"Föreställ dig att metron är den där kroppen. En komplex organism som består av fyrtiotusen celler. Jag är makrofagen. En jägare. Det är mitt yrke. Varje fara som är tillräckligt allvarligt för att hota hela organismen måste likvideras. Det är mitt arbete."

1. Självklar vinnare blir denna briljanta meningskonstruktion:

Också han fick kalla kårar vid blotta tanken på de svarta, även om han försökte dölja det. Han var inte det minsta rädd för människor, varken för banditer, anarkistiska mördare eller Röda arméns krigare. Men alla slags odöda väckte hans avsky, och inte för att de fyllde honom med skräck, men att tänka på dem utan att drabbas av oro, vilket han kunde när han tänkte på faror som utgick från människor, det gick helt enkelt inte.