Making the movies with Anna and Sebastian

Screenplay, casting etc: Anna und Orpon.
Manus: Sebastian und Orpon.

Samurai Pizza Priest

50-talets bästa film!

Om att vara sjuk och spela The Movies

Att vara sjuk har sina fördelar. Kravlösheten som följer med sjukdom är förmodligen den främsta och jag sitter mest hemma och spelar The Movies och gör fåniga filmer och känner att det är okej.

Jag och Ella köpte The Movies på ICA Maxi i Falun för typ 79:- vilket är ett väldigt bra pris för ett så pass avancerat spel släppt inför julrushen 2005. The Movies är ett simulatorspel i stil med The Sims eller Rollercoaster Tycoon fast där man styr en filmstudio från 1920-talet fram till millennieskiftet. Det är en rätt avancerad simulator med otroligt mycket att hålla koll på. Skådespelarna måste ha moderiktiga kläder, de kan bli drogberoende, de behöver fettsugas och få implantat ("Age: 43 (looks 30)") och de vill ha pimpade trailers att bo i. Samtidigt måste man konstruera scener, anställa vaktmästare, justera löner, beställa manus, laga toaletter, konkurrera med andra filmbolag om priserna som delas ut vart femte år och så vidare. Det är ett ganska stressande spel helt enkelt men samtidigt väldigt belönande om man orkar med det och det är lite oväntat att det är så pass bortglömt som det är för det är väldigt välgjort.

Det kanske bästa med The Movies är att man får möjligheten att skriva egna manus, regissera, casta, göra PR, välja typsnitt på vinjetter och helt enkelt kan göra väldigt fantastiska filmer som legendariska Putsch und Hitler och Kycklingens första och sista resa.

För att fortsätta uppdatera här överhuvudtaget och inte försvinna in i diverse dator- och TV-spel helt och hållet bjuder jag på några filmer.

Hooker vs. Predator:



Betyg: Inte särskilt högt. Kom aldrig högre upp än 30:e plats på biolistan.

Let's Have Lesbian Sex in the Battlefield:



Betyg: Väldigt högt. Prisbelönt film om omöjlig kärlek under andra världskriget som gjorde Anna Larke till Hollywoods allra största stjärna. Filmen låg etta på biotopplistan under nästan två år under 40-talet.

Jag är nu framme vid mitten av 1950-talet, ett decennium som kännetecknats av trasiga scener, trassliga inspelningar och ganska dåliga sci-fi-filmer som får låga betyg. Fram tills jag (Vivaldi Films & Glorious Stuffs alltså) släppte den Tarantino-osande Samurai Pizza Priest med en brutal Chen Davis i titelrollen. Det är en film som tänjer på gränserna med brutal misshandel, knivslagsmål och hagelbössor i skolmiljö.

Annars har 50-talets filmer främst kännetecknats av en återgång till ett kortare format, till följd av ett behov av snabba pengar eftersom min studio håller på att falla i bitar, något som kassasuccén Samurai Pizza Priest förhoppningsvis kommer att råda bot på.

I'm getting my man back!:



Betyg:
Men som vi alla vet räcker det inte alltid med bra betyg för att få en blockbuster. Folk är ju dumma. I'm getting my man back! debuterade på plats 43 och sjönk sakta men säkert mot glömskan.