Sakta men säkert börjar jag inse att jag mina storslagna planer (=få sommarjobb någon annanstans än hos tidningsbärarna) kommer att grusas. Snart är det jag som kryper till korset.Min handledare berättade förra året om ett pensionerat par som varje natt satt på hallmattan och väntade på honom, tisslade och tasslade och kikade genom brevinkastet och sedan ryckte tidningen ur händerna på honom. Varje natt. Både han och kontoret ringde paret utan att förmå dem att sluta. När min handledare knackade på dörren vägrade de att öppna. Jag fylls av en djup fascination och ett stort obehag när jag tänker på det. Jag vet inte vilket som väger tyngst.

