En afton i gläntan då jag ryktade mitt skägg

Förutom att det här är lätt det vackraste jag har ritat så har jag också satt personligt rekord i antalet ritade streck på en kväll.

Story of my fucking life

Först försökte jag göra så att titeln stod i räkbokstäver men det höll på att kosta mig livet så jag gav upp. För den här gången.

Sen vill jag att ni ska veta att "Story of my fucking life" är en referens till någon rap-text. Jag vet inte vem som rappade det, men jag har för mig att det kan ha varit en okänd 16-åring från Falun som jag hörde på en demo eller myspace för 3-4 år sen. Om någon av er uppfattar den här helt vansinnigt smala referensen så får ni lov att komma hem till mig kl. 20.15 måndagen 19/12 2011 för att befruktas av undertecknad. Adieu och grattis i förskott.

Ekofobi

Med risk för att bli för långrandig för den här blöggen:

Ekofobi är ett begrepp som betyder att man känner en fobisk rädsla inför sitt hem, men under de senaste åren har begreppet ecophobia börjat användas av forskare och filosofer i USA för att beskriva vad som närmast kan beskrivas som en ångest inför naturens förgänglighet.

Idag växer många barn upp i städer och det enda som de stöter på i naturväg är välskötta parker. Trots att barnen inte kan identifiera en vitsippa eller skilja en blåmes från en talgoxe så har de hört mycket om växthuseffekten, klimatförändringar och vikten av att källsortera. De vet också att många djur och växter är utrotningshotade och det är det som bland annat David Sobel menar är fel. Många barn drabbas, enligt honom, av ångest och skuldkänslor när de kommer ut i naturen eftersom de tror att alla djur och växter kommer att dö ut. De lär sig nämligen om hoten utan att ha fått de mest basala naturkunskaperna eller fått skapa sig en egen bild.

Ecophobia-debattörer föreslår att barn först ska få lite allmänbildning och att de inte ska lära sig något om miljöhoten förrän de har nått upp till en ålder av 11 till 13 år. Det låter rätt klokt.

Tänk på miljön

Det blev inte riktigt som jag hade planerat men så kan det gå.

Sällskapsmöss

På väg hem, alldeles under Öresundsbron, sprang två möss fram ur buskarna och satte sig helt stilla vid min cykel. Jag kunde till och med peta på den ena utan att den rörde sig.



Jag vet inte om det var någon slags sociala tiggarmöss (jag hade inget att bjuda dem på!) eller om pilgrimsfalken som flög över mitt huvud hade något med saken att göra. Jag skulle vilja att Karl Pilkington analyserade den här händelsen åt mig.

Nu ska jag försöka plugga. Jag dras mellan upcoming tenta och att rita trams. Det är ett val som ingen människa borde behöva göra.

Djuphavsmarulkens samlevnadsblogg

Ursprungligen ett relationsråd till Hanna. Och det är det väl fortfarande.

En nära bögen-upplevelse

Jag har just varit ute på en cykel- och promenadfärd som tog mig till bland annat Sibbarp. Jag har sett 4 nya fåglar att sätta upp på min lista men jag har också förirrat mig rakt in i en bögorgie. Jag har redan dragit det på telefon och orkar inte göra det ännu en gång men när jag gick runt på Lernacken bland buskar och snår och tittade på fjärilar, fåglar och insekter gick jag till slut rakt in i ett område där flera män hade sex i buskar och till en dunge där en handfull män gick runt barbröstade i bara jeans och solglasögon och spanade in varandra. Atmosfären var uppsluppen och inbjudande men jag kände mig inte så pass vältränad och solbrun som de andra männen så jag gick därifrån.

Och ja, jag har tydligen bevis för det här. QX rubricerar Lernacken som "Gaystrand".

Jag kommer förmodligen inte att spana efter djur på Lernacken igen men om jag behöver en dos halvnakna män i jeansshorts så vet jag var de finns.

(Om jag skriver mycket grammatiskt inkorrekt är det för att Ella lyssnar på Hej Domstol! samtidigt som jag skriver det här och jag inte kan koncentrera mig riktigt)

Får man mata de hemlösa?

Rambo

Jag har två allergier som ger mig snuva, andnöd, rinnande ögon och så vidare: kvalster och gräs. Varför kunde inte min kropp välja att vara allergisk mot något helt annat, kanske något som inte råkar vara världens två mest utspridda organismgrupper? Ofta tycker jag att jag borde varit allergisk mot något som man verkligen bör akta sig för, istället för att vara allergisk mot ett protein i kvalsterbajs och grässpermier. Vad sägs om björnar, cyanid eller inbördeskrig?

Nåja, det är bara att svälja bitterheten.

Den gemensamma nämnaren

Den gemensamma nämnaren här är förstås "Djur jag åt 2008". Björn och känguru är tveklöst de största bedrifterna. Hur som helst var 2008 det år jag helt bröt upp med min vegetariska kost, även om jag fortfarande inte brukar äta kött särskilt ofta. Som vanligt underskattar jag min egen känslighet när jag gör sådana här inlägg. Jag lovade Mimmi (som smakade, extremt lite, kött idag för första gången på typ nästan ett decennium) att göra det här inlägget. När jag tittar på bilderna värker det i mitt hjärta, med risk för att låta ofantligt politiskt korrekt (något som jag egentligen drar mig mer för än att typ uppfattas som någon som äter upp min självdöda katt för att det är kostnadseffektivt).

Hittills i år har jag inte ätit mer än 4 av de här djuren. Någonstans i mig känns bara det som alldeles för mycket. Vad händer med mig? Vad är det för obeskrivlig känsla som växer inom mig? Är det en artöverbyggande empati?

Hädanefter tänker jag endast äta myskankor.

-----------------------------------------------

Björnfärs smakar för övrigt väldigt, väldigt illa och är full av vita fettklumpar. Jag tror jag talar för både mig själv och Dvärgen när jag säger att ingen av oss längre kan se en bild av en björn utan att drabbas av ett visst ångestanfall.