torsdag 28 maj 2009

Jag är trött och jag hade inte tänkt skriva något alls men ush då nu kåserar jag skjut mig innan jag gör bort mig

Idag tillbringade jag, inte helt frivilligt, tre timmar på Kristianstad Vattenrike. Större delen av tiden regnade det och regnet fick mig att minnas på det där mysigt nostalgiska sättet som gamla människor brukar minnas något sekunden innan de hävdar att det var bättre förr.

Min mellanstadielärare sa en gång så här till mig: Du är precis som en gås, Alexander.

Länge gick jag runt och funderade över vad det här egentligen betydde. Gillar jag att väsa? Har jag fjädrar? Ruvar jag på en hemlighet? Anses jag vara dum som en gås? Till slut fattade jag mod och frågade min lärare på vilket sätt jag var precis som en gås.

- Vad man än säger till dig så rinner det bara av dig direkt.

Vad man än säger till en gås så rinner det av den direkt ("Gå över vägen vid övergångsstället istället för att undvika att skapa trafikstörningar!")? No shit. Men jag fick ytterliggare ett tag senare förklarat för mig att gässens fjäderdräkt är väldigt vattenavstötande. Alla som någon gång försökt torka golvet med en gås vet vad jag talar om. Alltså, att säga saker till mig är som att hälla vatten på en gås - jag blir inte blöt (i förlängningen: inte påverkad).

Jag har egentligen ingen aning om vart jag skulle komma med det här. Jag har sovit för lite, ätit för lite och frusit alldeles för mycket. Jag har aldrig identifierat mig nämnvärt med gäss, jag tror att jag tar till mig av kritik som en normal människa. Kanske som en extra normal människa. De senaste månadernas biblioteksincidenter har dock fått mig att tänka om något (jag satsar på konspirationsteorier).

Så också det faktum att jag faktiskt inte minns något annat av min mellanstadielärarinna än det här med att jag är precis som en gås. Då hängde jag ändå med henne större delen av året, i tre år. Jag skulle också kunna skylla på att hon var menlös men jag är inte säker på att hon var det.

Jag vill också ta tillfället i akt att visa min uppriktiga tacksamhet för att Margit eller Barbro eller vad hon nu hette inte jämförde mig med ett av fågelvärldens dummaste exempel inför hela klassen. Jag ser framför mig en uppväxt kantad av det inte så smickrande smeknamnet "Gåsen".

Tacka vet jag "Vulvan". Tack Dan Huligan. Verkligen. Ett innerligt tack.

Var är jag?

5 kommentarer:

mimmi sa...

haha övertrötta inlägget! :D

Fredrik sa...

Var bloggade du ifrån egentligen? Om du var vilse samtidigt.

Balloonfighter sa...

Det är en hemlighet jag skall bära med mig i graven.






(hemifrån, var bara vilse i mina egna tankegångar)

Nonsensakuten sa...

Kristianstads vattenrike. Det är sexigt. Blöta fåglar och dimman övwer Helgå å. Som att uppleva Naturmorgon i P1, fast i verkligheten...

Bonka sa...

meh, fattar du inte din lilla gås! du påverkas inte av komplimanger. vet inte hur du är nu för tiden men förr gick det inte att säga något som komplimerade dig, det bara rann av som vatten. kritik däremot, det sög du åt dig som en tvättsvamp!